Kärleken till löpning
Det här med löpning och att springa. Det är lite som två läget antingen så älskar man det eller så hatar man det. Igår va dessa två läget ute på en lite lättare tur. Jag älskade det och njöt från början till slut. Medan Dennis hatade det från början till slut. Det bästa med gårdagens löprunda förutom att vara ute i friska luften och att vi gjorde det tillsammans. Tycker jag att det kändes så kvarlöst. Jag hade ingen aning om varken tid eller distans. Vi hade en planerad runda som kunde bytas och ändras beroende på hur det kändes. Dennis bestämde farten och jag bara sprang med och njöt. Jag kunde verkligen känna efter och känna den där kärleken till löpning som jag har tappat lite under hösten och som jag har saknat. Men där igår så va den där. Det va bara så skönt. För jag hade inga som helst krav på mig själv om att jag skulle springa under en viss tid och det va inga speciella intervaller som jag skulle följa. Utom jag bara just sprang sådär kravlöst som jag en gång i tiden gjorde när jag började att springa.
Sen har det kommit fler och mer prylar som håller koll på distansen, tiden, pulsen och intensiteten. Löpningen blivit en tid och pryl sak. Det ska göras och så fort som möjligt under så långdistans som möjligt. Det ska mätas och räknas. Det ska kännas hit och dit och oftast så känns det som att tiden inte räcker till som att man vill upp lite mer i puls. Eller springa lite snabbare. Och sacka så mycket under vissa sträckor på rundan utom hålla farten uppe även där.
Men igår va det inget sånt. Det va bara jag, Dennis och min kärlek till löpning. Jag spurtade upp för lite backar och det kändes kanon. Jag kände bara sååå pigg och fräsch i benen. Så nu längtar jag till mitt intervall pass som jag ska springa i morgon.
Glad Carlsson gammal bild
