carlzoné

Sen gick vi på alla varven och alla olika övningar. När passet va klart så va det bara för mig och sätta lite fart. Cykla hem, duscha lite fort äta en banan och att sen byta om till springkläder och att sen gå ner till bussen. Det va nämligen dax för mig att springa min första tjejmil ( förhoppningsvis inte den sista ). Jag åkte in med nathalie och Erika som jag har lärt känna igenom sats Haninge. Så vi möttes på bussen och åkte in till Gärdet. Där va det fullt med folk. Alltid så kul att springa lopp. Jag blir alltid lite små nervös när jag ska springa lopp. Det är inte bara för att det är tävling utom för att jag vill ju ha en bra tid oxå. För det är ju inte så att jag inte kan springa. För det vet jag att jag kan. Men det är ändå lite små nervöst. Så det blev att ställa sig i den milslånga kön till toan och att sen lämna in sina saker och att sen gå och ställa sig i startfållan som man skulle starta i. Jag och nathalie startade i 4b medan Erika startade i 3b. Så hon startade lite tidigare än oss. 

Men när starten gick så släppte nervositeten lika snabbt som jag började och springa. Jag kunde fokusera på mig själv och på att bara springa. Lyssna på musik och att bara sätta den ena foten framför den andra. Det som jag har gjort så många gånger och det som jag värkligen älskar att göra. Jag kände i början att det gick lite långsamt som det nästan alltid gör när det är lopp och när alla springer i olika tempon och man får sicksacka sig fram. Så bär jag kunde springa snabbare och få ut på stegen så kände jag att jag ville ta in den förlorade tiden ( som knappt va någon förlorad tid ). Utom jag ville nog mest bara springa snabbt och få en bra tid. Jag sprang på och sprang nog lite väl fort i början. För när vi kom till 4 km så började jag känna mig lite trött. Men det va bara att kriga på. Mellan 6 och 8 kilometer så missade jag 7 km markeringen så då kändes det extra långt där emellan. Så när jag såg 8 kms markeringen så kände jag bara att nu är det fan inte långt kvar. Utom då va det bara att springa på. Sista kilometern va ganska så jobbig för det va en liten uppförsbacke som va lite små seg som man skulle upp för innan man kom till mål. När jag sen äntligen såg mål så va det bara sååå skönt. Känslan av att springa över mållinjen är obeskrivlig. Det är alla känslor på en och samma gång. 

Jag stannade pulsklockan på tiden 46:48. Kände mig sjukt nöjd. Fick min medalj, en banan, vatten och gick sen vidare för att hämta mina saker och möta upp dom andra. Gick in på tejejmilens hemsida och fick reda på den exakta tiden som blev 46:41. Jag är så jäkla nöjd med att jag sprang under 50 min. Sen mötte jag upp dom andra och Erika som hade startat tidigare än mig hade jag sprungit om vid 6 km. Men det hade inte jag sett. Haha hon sa att det va nån som hade kommit sprungit sjukt snabbt och så såg hon att det va jag och hade tänkt att nej det där går inte att haka på. 

Sen åkte vi hem och nu började jag och känns mig ganska så trött. Satt typ och gäspade hela vägen hem. När jag väl kom hem blev det att hoppa in i duschen och sen va jag tvungen att lägga mig ner på soffan en stund och somnade ganska så snabbt. Gud jag va verkligen jätte trött. Jag brukar ju typ springa 1 mil innan frukost o vanliga fall. Men okej då brukar jag inte springa såhär fort som jag gjorde idag. Men jag va verkligen jätte trött. 

Men ja dagens tack går helt klart till mina kära ben som gjorde så att jag kunde springa tjejmilen idag på en tid som jag är mycket nöjd med.