Ja man är ju inte 20 år längre
Ja nej men det märks att man inte är 20 år längre. Det är lite som min kära gamle kloke far alltid brukar säga. Att efter 25 så går det bara utför och då menar han kroppsmässigt. Det är efter 25 som alla krämpor och elände kommer. Och ja så även för mig. För ja kanske två veckor sen så fick jag ont i ryggen på höger sida nere i svanken och rumpan. Men jag trodde först att jag hade en väldigt elakartad träningsvärk. När det inte gick över så trodde jag att jag hade bara lite jämna plågor och när inte det gick över så började jag att spekulera i allt från en spricka i ryggen till att okej jag jag ca 2 veckor kvar att leva. Google gör inte saken bättre.
Så tillslut så bestämde jag mig för att ta tag i saken och besöka en naprapat. För det hade ju blivit bättre men det gjorde ju fortfarande ont. Det gjorde framför allt ont i höger ben. Det gjorde ont när kah gick och att springa va helt uteslutet. Jag fick gå halta mig fram fort för att hinna med bussar och allt sånt. Men hellst så fick jag gå tidigare till bussen så att jag slapp stressa utom kunde helt enkelt bli omsprungen av en pensionär med rullator. Sen att stå på ett ben va både en prövning och smärta. Det kändes som att det va nån som satte in en kniv i ryggen fort jag stod bara på höger ben. Så det här med att klä på sig byxor eller strumpor. Det gjordes helst sittandes. Så ja det va helt enkelt lite jobbigt.
Så japp jag bestämde mig helg enkelt för att kolla upp saken. Hon kollade, klämde och kände. Hur känns det här. Gör det ont när du gör såhär. Hur känns det när jag trycka här. Allt kändes bra förutom när hon tröck till på nån speciell punkt i ryggen. Att en sån liten och small tjej kan ha så mycket kraft i dom där händerna fattar jag inte. Men smärta va det. Hon tröck och klämde lite till och ja när hon kom åt den där punkten igen va det smärta. Jag tror att jag förvandlades till ett U.
Hon hade innan lyssnat på min beskrivning om mitt problem och efter klämmandet och kännandet så kunde hon konstatera att jag hade en disk som hade flyttat lite på sig. Okej och vart sitter den nu typ va första tanken som kom upp. Jag fick order om att fortsätta att träna och att hålla igång kroppen men att inte träna sånt som gjorde ont. Det va bra om jag kunde rulla på en foamroller och då sträcka ut bröstryggen för där va jag ganska stel och ja det kan jag ju hålla med henne om. Fick lite olika övningar som jag kunde göra och annat som jag skulle tänka på. Men annars så skulle det gå över ut av sig själv.
Det kändes bra när jag gick därifrån. Kändes skönt på nått sätt att veta vad det va och att jag inte typ hade nån spricka eller nått annars allvarligt i ryggen. Men nu vill jag att det ska gå över och läka fort. För jag har verkligen inte tid med sånt här. Jag har ju för fan ett marathon att tänka på.
Kommentarer
Trackback
