carlzoné

Det är onsdag och i vanlig ordning så stod det intervaller på schemat. Jag försökte att blunda, förtränga och stryka det från schemat. Men hur jag än gjorde så stod det kvar där i bläck. Och alla som har läst Britt-Marie var här förstår vad jag menar. Det som står i bläck går inte att ta bort. Det bara måste göras. Det är alltid med ångest som jag ger mig ut för att springa mina intervaller. För jag vet hur jobbigt det är och hur jobbigt det kommer att bli. Och far för allt hur jobbigt det ska vara. Det gör typ ont överallt. Pulsen skenar, hjärtat bankar för fullt, mjölksyra sprutar i benen, det raslar i halsen och jag vill bara lägga mig ner och dö efter typ varje intervall. Jag räknar ner från den första till den sista. Och när den sista är klar så är jag helt död. Andningen och mjölksyran är det som är värst. Det känns som att jag inte får någon luft. Att ligga på 97% avsnitt Max är ingen trevlig känsla. Man vill bara inte vara där. Men man vet samtidigt att man måste pressa sig själv upp till den obehagliga känslan för att få ut nått av intervallerna och ut av passet. För annars är det typ helt meningslöst. Men det är ju såååå galet tungt, obehagligt och galet jobbigt. Det är allt annat än mysigt. Det är en omysigt husmorsträning.