carlzoné

Nu blev det att ta det lite lugnt. Gå på toa hitta min startfållan och sen att gå på toa igen. Ja jag måste alltid gå på toa en massa gånger när jag är nervös. Sen va det bara att dressa om. Peppa mig själv säga hej då och gå till min startfålla. Jag va laddad, taggad och såklart jätte nervös. Starten gick och vi va iväg. Första biten kändes bra. Jag kände mig pigg. Kroppen kändes bra. Jag sprang på och det kändes bra. Sen började det att regn och blåsa. Det kändes mindre kul. Men fortfarande bra. Jag sprang på i mitt tempo. Och försökte att inte hetsa. Ett marathon är långt tänkte jag när jag sprang om folk. Men vafan det känns ju bra. Men på vissa ställen fy fan va det blåste alltså. Och det regnade. Det kändes som nålar emot ansiktet och emot huden. Men det va bara att kriga på. 

Upp på Västerbron. Som när jag sprang över första gången inte förstod att det va Västerbron. Haha jag är inte så bra på Stockholm gator eller broar. Men ja jag tyckte inte att det va så jobbig i alla fall inte första gången. Sen ja loppet fortsatte och vi sprang längst med en massa gator. Det kändes fortfarande bra även om det både blåste och regnade. Men känslan i kroppen va fortfarande bra. Sen kom vi ut på Djurgården. Fy fan alltså. Det va som ett öppet jävla min fält. Det blåste och regnade i en diagonal motvinds riktning. Det va riktigt jävligt därute. Det fanns inte ett enda träd som skydd. Det va nog bland dom värsta bitarna. Men det va även där som vi hade sprungit halva biten. Ju va det bara halva biten kvar nedräkning. Men samtidigt precis lika mycket kvar. 

Sen fortsatte loppet och regnet. Själva regnandet störde inte mig så mycket. Det va nog mer kombinationen av regn och blåst som va det jobbiga. Men det va bara att springa på. Vi kom in till stan igen och det kändes bättre. När det va 14 km kvar så kände jag bara att fan det här klarar jag. Kände mig stark. 14km det kan jag springa innan frukost. Sen sprang vi kom upp på Västerbron igen. Som jag då förstod va just Västerbron för att jag visste att vi skulle springa upp för den två gånger. Och för att jag såg en skulle som det stod Västerbron på. Visst det va en bro och den va lång. Det blåste och regnade i en diagonal riktning. Men jag tyckte ändå inte att den va så hemsk. Jag hade föreställt mig den så mycket värre. Hela marathonet va så mycket jobbigare och längre än den där bron. Men ja nu va det 9 km kvar. Det va lite som att nu började det jobbiga. För det va som att den sista biten mellan 8 till 3 km. Va dom jobbigaste och värsta kilometrarna på hela loppet. Det va som att det va så nära men ändå så långt kvar. Det regnade, blåste, det va kallt och jag började att frysa om händerna. När det va 3 km kvar så började det att kännas lite bättre. När det va två kilometern kvar så va det fan inte långt kvar. Det va nu jag sprang på ren jävla vilja. Sista kilometern va jag vet inte vad jag sprang på där. Jag ville bara komma i mål nån gång. Jag va blöt rakt igenom. Linet och tröjan satt som en blöt klistrad trasa emot min kalla kropp. Jag tänkte att blir jag inte förkyld efter det här så kommer jag inte att bli det i år. 

Sen såg jag stadion. Jag såg klocktornet och kände bara sån glädje. Vi sprang till ingången till stadion och in på arenan. Den känslan va bara så mäktig. Jag visste att mamma, pappa och Dennis va där nånstans på läktaren och hejade på mig. Såg mig när jag sprang där. Jag såg inte dom men jag kände bara sån glädje och lycka. Jag hade klarat det. Jag hade sprungit dom där 42km. Jag hade inte stannat upp en enda gång eller gått utom jag sprang hela tiden. 

Gud jag kände mig som en vinnare. Jag va bara så glad, nöjd och stolt över mig själv och över min prestation. Jag hade bevisat för mig själv och för alla som har stöttat och trott på mig att jag skulle klara av det här. Att jag faxist fixade det oxå. Jag va oxå så jävla glad över min tid. Jag sprang i mål på tiden 03:41:11. Hade en snitt tid på 05:15 per km. Men nu kom den andra utmaningen att ta sig hem. Att hitta min familj och Dennis. Dom kom ner och fick möta upp en blöt, kall, trött men glad Anna. Jag hade nog alla känslor på en och samma gång. Som sakta men säkert gick över till trötthet, nedkyldhet, frustration och irritation. Nu ville jag bara hem. Stackars Dennis som fick stå ut med mig. Men Gud vad jag frös. Ändå så bytte jag om. Men jag va ju blöt och kall in på bara huden. Tog av mig både det blöta linnet och tröjan med hade kvar sport bh-n. Tänkte att nån måtta av stripning på stadion får det ändå vara ;). Men kläderna som jag tog på mig va kalla och blev snabbt både kalla och blöta. Så ja jag va så kall. Inifrån och ut. Regnet öste ner och jag ville bara hem. Det va fullt med folk överallt och ja ni hör vilket humör va på. 

Men jag va samtidigt så stolt över mig själv. Men det va svårt att känna den glädje. När jag bara frös, va trött och bara ville hem och så hittade jag inte Dennis. Mobilen mådde inte bra så jag kunde inte ringa. Hörde ingenting och att skicka ett sms gick knappt för mina fingrar va så stela av köld. Men vi hittade varandra och kunde åka hem. Jag försökte att säga nått snällt men hörde själv hur irriterad jag va och lätt. Så försökte nog mest bara att vara tyst. Vi hoppade på brandberga bussen och jag satt och skakade hela vägen hem. Nej fy fan va jobbigt det va. Jag frös i alla fall inte specifikt om händerna. Utom jag frös över hela kroppen precis lika mycket. 

Men när jag kom hem så va det bara av med kläderna och in i duscha. Det va bara såååå skönt. Sen började jag att känna mig som en normal människa. Vi gick ner till Ica köpte mat. Sen blev det soffläge resten ut av kvällen. Jag va trött men glad. kroppen kändes oxå bra. Den kändes bra under hela loppet och det kändes riktigt bra. 

Att sen få gå och lägga sig va bara så skönt. Jag är väldigt glad oxh tacksam över det stöd som jag har fått ut av både min familj och över Dennis att han va inne i stan hela tiden och över att han stod där på stadion med min familj. Över att han stod ut med mig innan loppet och framför allt efter loppet på vägen hem. När han gick där med paraplyet över mig. När jag mest bara va irriterad och tyckte att det va helt meningslöst och onödigt. Jag va ju ändå redan blöt rakt igenom. Stackarn haha han hade det inte lätt. 

Men såhär dagen efter så kändes det oförskämt bra i kroppen. Inga konstigheter eller smärtor. Kanske lite seg i benen men annars ingenting. Jag va ute och gick en promenix och det kändes mycket bra. Nej nu har jag fått blodad tand för det här med marathon. Men jag hoppas på bättre väder nästa gång ;) bättre väder och på ett trevligare humör efter;). 

Innan loppet 

Ja och jag som inte tycker om att springa i regn. Tack vädergudarna för detta