carlzoné

Men nu ska kroppen få vila sig och återhämta sig. Jag kommer att fortsätta att träna och att springa. Men inte så hårt och inte så långt. Det här va det sista lång loppet. Sen kommer det bara att bli kortare rundor och lite intervaller. Så att när jag står där på startlinjen så ska jag känna mig pigg i kroppen och inte bara en massa krämpor. Men ja det ska som sagt va kli skönt när det är över. Då ska kroppen få vila och återhämta sig. Jag vill känna att jag vill ut och springa långt och inte bara det att jag måste. Det är jätte kul med ett mål och att ha ett mål att träna till. Men jag vill oxå bara kunna träna för att jag tycker att det är kul. För att det gör gott för mig och för min kropp. Och inte bara att den bryter ner mig. Jag vill känna glädjen i löpningen och längta efter att springa. Nu på slutet har det nästan blivit så att när jag vet att jag ska springa långt så drar jag ut på det. Kanske kan vänta lite till. Bara för att jag vet hur det kommer att kännas. Jag vet hur lång tid det tar. Jag vet hur trött jag blir. Jag vet hur törstig och hungrig jag blir på samma gång. Jag vet hur jag först svettas och sen nästan börjar att frysa när jag springer. Jag vet hur mycket jag kommer att frysa när jag kommer hem. Det är fullt träs med värmen på högsta på duschen. Det är att lägga sig ner i soffan med alla kläder på och dubbla filtar och ändå frysa. Det är minst en ny blåsa på tårna för varje runda. Det är en till tå att tejpa till nästa gång. 

Nu låter det som att det bara är en plåga. Det är de absolut inte. Jag känner mig ju samtidigt bara så grym. Grym och väldigt stolt. Stolt över mig själv och över min kropp. Vad jag kam göra med den och vad vi klarar av att göra tillsammans. Men just nu så känns det som att jag bara inte är så snäll emot den. Lite som när man är elak emot en kompis som man egentligen tycker om men man vill bara pusha kompisen lite extra för att den ska ta i mer eller klara av en vis sak. För att man vet att kompisen efteråt kommer att tacka en. Eller kanske inte. Men i alla fall uppskatta att man va rak och ärlig. Ja nått i den stilen. För just nu så är jag nog lite elak emot min kropp. Men jag tror nog att vi kommer och bli bra vänner igen sen när det här är över ;). Då kommer vi att kunna vara stolta över våran prestation tillsammans. Gud jag kommer ju att börja gråta och dö om jag inte klarar det här loppet om två veckor. Jag kommer ju att vilja gå under jorden och aldrig komma upp igen. 

Men ja nu är jag i alla fall på g ner. Men just nu så känner jag mig inte så hungrig. Bara törstig. Att jag inte känner mig så hungrig kan ju bero på den skurhink med vatten som jag drack när jag kom hem. Sen i kväll då ska vi ut på middag och fira en kompis som fyller år. Vi ska äta tappas och det ska bara bli sååå gott. Haha jag längtar redan. Sen ska vi kanske vidare och fira en kompis till mig som fyller år. Beror på hur sen middagen blir. Men jag ska inte dricka så mycket. Bara nått glas vin. För jag vill ju absolut inte förstöra all min träning igenom att tömma baren och typ komma till Stockholm marathon och lukta bardisk. Haha ingen bra uppladdning.