Kungsberget
herregud jag lever och det är jag bara så glad och tacksam över. Jag vill tacka gud och alla hans mannar. Sen vill jag tacka Dennis som står ut med mig i ut och skur. Han blundar helt enkelt och tänkte på nått annat. Typ nått vackert eller på att jag är i alla fall tyst och snäll när jag är väldigt, väldigt trött eller när jag sover. Sen vill jag även tacka mig själv för att jag har tvingat mig iväg till gymmet några gånger och kört i alla fall nån typ av benträningen. För jag tror att det va den som gjorde att jag överlevde i lördags. Vad va det då för livsfarligt som jag utsatte mig för i lördags. Jo nämligen nått som jag inte har gjort dom närmare 13 åren och som jag redan då va helt värdelös på. Och jag har inte utsatt mig för den faran och prövningen igen. Nämligen att åka skidor. Men i lördags va det då dags. Jag va ju såklart sämst ut av alla. Och då menar jag inte bara ut av oss i gruppen utom. Av alla som va på kungsbergets anläggning. Exakt alla barn va bättre än mig.
Men ja det började ju med att ta på sig all utrustning. Eller snarare klämma i sig sina stackars fötter i ett par klumpiga och obekväma pjäxor som tydligen redan från början ska trycka i tårna för att foten tydligen sen åker bakåt när man drar åt ut av bara helvete. Och ja det gjorde den. Eller så krympte den. Men ja all utrustning är nu på inklusive hjälm. Och jag är nu redo för att ta mig till den mördande ankarliften. Fasan nummer ett. Jag är alltid så nervös när jag ska av. Att jag typ ska fastna och dras med tillbaka ner för backen igen fast den här gången hängandes och släpandes uppochner och skidan fastklistrad i liften. Men det gick bra. Ja nu står man här då uppe på toppen och ändå vägen ner är just ner för mördar backarna. Ja man kan väll säga som så att jag kom ner. Men det va en mardröm. Jag va typ såå nära att börja gråta. För jag kände bara att jag hade absolut ingen kontroll på varken mig själv, farten eller på mina skidor. Jag va glad över att jag kom ner i ett helt stycke. Det va en mardröm hela vägen från början till slut. Jag kände bara att nej nu ger jag upp jag är och kommer aldrig att bli en skidåkande människa. Jag hatar sånt här. Och jag ville typ bara åka hem.
Men jag lyckades på nått sätt ta mig samman och tog mig upp en gång till för att åka ner. Och då gick det bara så mycket bättre. Jag va inte riktigt lika rädd för att dö. Och jag kände att jag hade bättre kontroll. Så ja jag åkte flera gånger upp och ner och det va ganska så kul när jag kände att jag hade bättre kontroll. Men ja som sagt va. Jag är glad att jag har lite muskler i benen med tanke fö att jag inte har nån teknik överhuvudtaget. Så va det dom som räddade mig. Det och min envishet.
Men jag va glad när det va dax för lunch. Men åkte även efter det. När dagen va slut så va jag ändå en ganska så glad Anna. Glad men trött. Jag åkte både gröna och röda backar. Kände att jag hade lite mer kontroll och att jag inte höll på att dö hela tiden. Så ja efter det andra åket så kändes det bara sååå mycket bättre och det va till och med kul. Men jag va ganska så trött när vi kom hem vid strax innan åtta. Det blev en snabb men väldigt varm dusch för att sen äta lite fort och sen dö i soffan. Vid halv tio låg vi båda och sov i sängen.
Kommentarer
Trackback
