Mitt marathon
Det började med att jag dagen innan åkte in till stadion och hämtade ut min nummerlapp. Inser att nej jag startar inte alls 12:10 som jag trodde att jag skulle göra. Vadå det är ju bara dom jätte duktiga och jätte snabba som startar 12:00. Får lite lätt panik. Måste planera om vilken buss jag senast måste åka med in. Så att jag ska hinna gå på toa tre gånger, äta min banan, hitta min startfållan och panik nervös kissa en gång till. För att sen inte behöva gå på toa mer på hela dagen typ.
En mycket glad men trött Carlsson efter
Natten till mitt maraton sov jag som en sten och det va tur att jag ställde klockan för annars så hade jag garanterat inte vaknat. Dennis kom till mig och jag hinner nervös kissa säkert minst tre gånget. Ryggan är packad, kläderna är på, banan, bars, och alla ombytteskläder är nerpackade. Håret är uppsatt i en knut och håret är så hårt sprayat att man hade kunnat klippa av tofsen och den hade suttit kvar i alla fall. Skorna är noggrant och lagom hårt, lagom löst knutna enligt konstens alla löparskoknytnings regler. Det inte bara att knyta skorna här inte. Jag är redo.
Dennis är sådär perfekt lugn som han alltid är och jag är sådär hispigt nervös som jag alltid är. Allt är precis som vanligt. Jag rättar till det sista, går på toa alldeles för många gånger för att klassas som normalt säger hej då till Dennis och går till min startfållan. Nu vill jag bara komma iväg. Nu är jag bara taggad och laddad. Puls gps klockan är på och redo. Mobil med en spellista som räcket i minst 6 timmar är redo. För jag får max hålla på i 6 timmar så innan det måste jag vara klar. Starten går och det är lite trångt i början. Inget armbågandes eller knuffandes som det kan vara på kortare lopp utom här är det bara trångt. Alla vet att man har 42 km på sig att ta sig förbi någon. Så första kilometern går ganska så lugnt. I början ut av loppet så känns det bra. Benen känns pigga och fräscha. Kroppen känns bra och det flyter på. Jag känner att jag håller ett ganska så högt tempo och tänker att ja jag håller det här tempot så länge som jag känner att jag kan och orkar. Kilometrarna rullar på. Gata upp och gata ner. Det är sjukt mycket folk men en massa plakat och handskrivna lappar. Stämningen är kanon. I början så tänker jag att gud så ofta det kommer vatten stationer. Det tänker jag inte efter första milen. Om munterhet hade behövt ett ansikte utåt så hade han kunnat låna mitt. Då tänkte jag bara att kommer det inget vatten snart. Har dom slutat att dela ut vatten eller vad är det frågan om. Är det ett överlevnads marathon utan varesig vatten eller mat och dom där duscharna som man kunde springa under i första varvet har dom tagit bort dom oxå eller.
Men det första varvet känns bra. Det är lätt det här känns kul. Sen ska vi ut på Gärdet och på Djurgården. Nu börjat det att bli tungt. Det händer inte så mycket. Det är varmt. Det är inte så mycket folk. Det är mer träd, buskar och hästar än vad det är människor som hejar på en. Vi passerar 21 km. Halva maran är klar. Jo men nu är det bara halva kvar. Nedräkning. Men oj nu går det trögt. Det tickar fram i snigelfart. Det måste bara dubbelt så långt mellan 21-23 km som det va mellan 2-3 km. Inget vatten. Det är torrt i munnen det går trögt och fan kommer det aldrig nått vatten eller? Och tar Djurgården aldrig slut. Men vips som det är så är vi ute i stan igen. Det är mer folk och där när det är 14 km kvar och när det känns som att nej nu ger jag upp nu tar jag nån typ av icke existerande buss hem. Så står min underbara familj och Dennis och hejar på mig. Jag hör bara mitt namn och så ser jag dom. Då blev jag bara sååå glad och så fick jag massor ut av ny energi. Men ja säg den energin som varar för evigt. Det sniglar sig fram. Fan hur långt kan det vara mellan varje kilometer egentligen. Vem är det som har mätt ut den här banan egentligen. Va han full eller nått när han gjorde det. Och kommer det aldrig nått mer vatten. Jag dör snart.
Innan jag blev trött så riktigt längtade jag tills att jag skulle komma till Västerbron för andra gången och verkligen få känna mina sådär sjukt trött och få kriga mig upp och att få bita ihop över och underkäken och bara få grisa mig upp över bron och få kriga mig igenom dom där sista kilometrarna och bara få va sådär sjukt trött. Och att bara få springa på ren jävla vilja. Plocka fram min galen het, mina horn och min envishet. Nu längtar jag inte längre. Ni vill jag bara dö. Vid 4 kilometer kvar så överväger jag att lägga mig ner på marken och gråta. Det är bara fyra kilometer kvar. Det är såå nära men ändå sååå långt borta. Det går lite lätt uppför och det är bara sååå jobbigt. Jag säger till mig själv att nej fan aldrig mer. Och samtidigt att nej jag kan ju inte ge upp nu. Min familj sitter ju på stadion och väntar på mig. Då kan jag ju inte ge upp och gå i mål. Det fungerar ju inte så. Nej bara att fortsätta och springa och drömma om det där vattnet som jag ska dricka när jag kommer i mål.
Sen när man kommer så att man rundar hörnet och ser stadion. Det är som att se en uppenbarelse. Den känslan. Nu är det fan inte långt kvar. Det är nästan så att man kam börja gråta. Det är bara sista lilla backen uppför och sen runt hörnet och in på stadion. Min familj sa innan att dom skulle sitta på kortsidan så att jag visste vart jag skulle kolla nånstans. Men när jag kom in så kändes det som att jag kom in i en fyrkantig låda. Alla sidor såg lika långa ut och jag försökte bara att fokusera på vart målet va nån stans.
Känslan av att springa över mållinjen är obeskrivlig. Det är alla känslor på en och samma gång. Jag va bara sååå trött, sååå glad och såå stolt. Jag hade klarat det och på en bättre dig än förra gången. Känslorna va många och jag va bara sååå lycklig. Och jag kände bara att aldrig mer samtidigt att känslan att ha klarat det och att få den där medaljen och upplevelsen är bara såå värt det. Det är värt allt slit och alla timmar som man har lagt ner på all träning.
Nu några dagar senare så kan jag absolut tänka mig att springa nästa år igen. Eller i alla fall en gång till men där och då. Asså nej fy fan va slut jag va. Jag satt ner som ett barn när jag skulle ta av mig skorna för att byta om. Och minsta trappsteg kändes som en omöjlighet. Det går nästan inte att beskriva den känslan. Hur ont det gör och hur okontrollerbart det känns att gå ner för trappor efter att man har sprungit så långt. Jag kände bara att ramlar jag nu ja då kommer jag inte upp igen.
Men nästa mål det blir Stockholm halvmaraton. Det är ju trots allt bara halva sträcka. Haha ja jag vet jag är galen.
Innan maran
Kommentarer
Trackback
