Marathon
Det är X-antal dagar kvar till marathon och det känns som att jag hoppar mellan att jag inte kommer att klara av det till att det där det grejar jag lätt. Jag känner mig inte alls redo. Det känns inte som att jag har sprungit lika mycket och lika många långpass som jag gjorde inför mitt förra marathon. Jag har inte sprungit så mycket på asfalt det här året utom sprungit mer i skogen. Men så tänker jag samtidigt att det är mycket jobbigare och det går mer upp och ner. Mer lyfta på fötterna för att inte snubbla. Så 2 mil i skogen känns mer än 2 mil på asfalt. Samtidigt som när jag har kört långpass så har det känts bra. Jag har känt mig pigg. Och jag tänker att när jag kör marathon så kommer det att delad ut både vatten och banan. Jag kör ju nån jäkla öken träning när jag är ute och springet 3 mil utan vatten och utan nått litet att äta. Haha helt plötsligt så förstår jag och lider med dom människor som lider av muntorrhet. Sandpapper AB i hela munnen. Att spotta är bara att fet glömma.
Samtidigt som funderar på hur mycket jag egentligen tränade till förra året. Dennis säger att jag springer mer det här året. Men jag tycker inte att det känns som det. Jag tycker att jag va i bättre form förra året. Fast då tyckte nog inte jag att jag va i nån bra form alls utom eller. Utom va typ bara glad om jag skulle överleva. Och när jag kom i mål så va kände jag inte eller att jag va redo för ett marathon. Haha och jag va knappt nöjd över min tid och över min prestation. Det va lite som att ja om jag kan klara av detta så kan vem som helst göra det. Och det tycker jag fortfarande. Det ät absolut inget speciellt med mig. Med rätt sorts träning så klarar alla av det. Kan jag kan alla. Ja så länge man inte är skadad eller på annat sätt inte kan springa. Och det betyder inte att alla vill springa ett marathon.
Men jag tror att jag känner sådär bara för att jag vill ju såklart slå min egen tid. Jag vill ju alltid bli lite bättre. Men känner nod redan nu innan jag ens har sprungit det där loppet att jag inte kommer att göra det. Men så tänker jag samtidigt att alla som springer en massa marathon förbättrar inte alls bara sina tider. Det finns dom som springer på elitnivå som springer sina alla lopp på en massa olika tider ibland snabbare och ibland långsammare. För det är ju inte så att dom förbättrar sina tider för varje gång som dom springer ett lopp. Att jag i stället ska försöka att ta det som det kommer. Jag ska ha som mål att komma i mål med en bättre känsla en förra gången. Och att inte ställa så höga krav på mig själv. För det är det ingen annans som gör. Min familj och Dennis är nöjda, glada och stolta bara jag tar mig i mål. Och det borde jag oxå vara. För i mål hoppas jag verkligen att jag kommer. Det känns som att det är mycket som ska till för att jag inte ska göra det.
Nej jag är nog bara lite nervös och att jag ställer lite för höga krav på mig själv. Men det är nog för att jag är en tävlingsmänniska. Man tävlar inte bara för att det är kul. Man tävlar ju för att vinna och jag vill vinna över mig själv och över klockan.
Kämpa kämpa.
Kommentarer
Trackback
