carlzoné

Nu blev det att ta det lite lugnt. Gå på toa hitta min startfållan och sen att gå på toa igen. Ja jag måste alltid gå på toa en massa gånger när jag är nervös. Sen va det bara att dressa om. Peppa mig själv säga hej då och gå till min startfålla. Jag va laddad, taggad och såklart jätte nervös. Starten gick och vi va iväg. Första biten kändes bra. Jag kände mig pigg. Kroppen kändes bra. Jag sprang på och det kändes bra. Sen började det att regn och blåsa. Det kändes mindre kul. Men fortfarande bra. Jag sprang på i mitt tempo. Och försökte att inte hetsa. Ett marathon är långt tänkte jag när jag sprang om folk. Men vafan det känns ju bra. Men på vissa ställen fy fan va det blåste alltså. Och det regnade. Det kändes som nålar emot ansiktet och emot huden. Men det va bara att kriga på. 

Upp på Västerbron. Som när jag sprang över första gången inte förstod att det va Västerbron. Haha jag är inte så bra på Stockholm gator eller broar. Men ja jag tyckte inte att det va så jobbig i alla fall inte första gången. Sen ja loppet fortsatte och vi sprang längst med en massa gator. Det kändes fortfarande bra även om det både blåste och regnade. Men känslan i kroppen va fortfarande bra. Sen kom vi ut på Djurgården. Fy fan alltså. Det va som ett öppet jävla min fält. Det blåste och regnade i en diagonal motvinds riktning. Det va riktigt jävligt därute. Det fanns inte ett enda träd som skydd. Det va nog bland dom värsta bitarna. Men det va även där som vi hade sprungit halva biten. Ju va det bara halva biten kvar nedräkning. Men samtidigt precis lika mycket kvar. 

Sen fortsatte loppet och regnet. Själva regnandet störde inte mig så mycket. Det va nog mer kombinationen av regn och blåst som va det jobbiga. Men det va bara att springa på. Vi kom in till stan igen och det kändes bättre. När det va 14 km kvar så kände jag bara att fan det här klarar jag. Kände mig stark. 14km det kan jag springa innan frukost. Sen sprang vi kom upp på Västerbron igen. Som jag då förstod va just Västerbron för att jag visste att vi skulle springa upp för den två gånger. Och för att jag såg en skulle som det stod Västerbron på. Visst det va en bro och den va lång. Det blåste och regnade i en diagonal riktning. Men jag tyckte ändå inte att den va så hemsk. Jag hade föreställt mig den så mycket värre. Hela marathonet va så mycket jobbigare och längre än den där bron. Men ja nu va det 9 km kvar. Det va lite som att nu började det jobbiga. För det va som att den sista biten mellan 8 till 3 km. Va dom jobbigaste och värsta kilometrarna på hela loppet. Det va som att det va så nära men ändå så långt kvar. Det regnade, blåste, det va kallt och jag började att frysa om händerna. När det va 3 km kvar så började det att kännas lite bättre. När det va två kilometern kvar så va det fan inte långt kvar. Det va nu jag sprang på ren jävla vilja. Sista kilometern va jag vet inte vad jag sprang på där. Jag ville bara komma i mål nån gång. Jag va blöt rakt igenom. Linet och tröjan satt som en blöt klistrad trasa emot min kalla kropp. Jag tänkte att blir jag inte förkyld efter det här så kommer jag inte att bli det i år. 

Sen såg jag stadion. Jag såg klocktornet och kände bara sån glädje. Vi sprang till ingången till stadion och in på arenan. Den känslan va bara så mäktig. Jag visste att mamma, pappa och Dennis va där nånstans på läktaren och hejade på mig. Såg mig när jag sprang där. Jag såg inte dom men jag kände bara sån glädje och lycka. Jag hade klarat det. Jag hade sprungit dom där 42km. Jag hade inte stannat upp en enda gång eller gått utom jag sprang hela tiden. 

Gud jag kände mig som en vinnare. Jag va bara så glad, nöjd och stolt över mig själv och över min prestation. Jag hade bevisat för mig själv och för alla som har stöttat och trott på mig att jag skulle klara av det här. Att jag faxist fixade det oxå. Jag va oxå så jävla glad över min tid. Jag sprang i mål på tiden 03:41:11. Hade en snitt tid på 05:15 per km. Men nu kom den andra utmaningen att ta sig hem. Att hitta min familj och Dennis. Dom kom ner och fick möta upp en blöt, kall, trött men glad Anna. Jag hade nog alla känslor på en och samma gång. Som sakta men säkert gick över till trötthet, nedkyldhet, frustration och irritation. Nu ville jag bara hem. Stackars Dennis som fick stå ut med mig. Men Gud vad jag frös. Ändå så bytte jag om. Men jag va ju blöt och kall in på bara huden. Tog av mig både det blöta linnet och tröjan med hade kvar sport bh-n. Tänkte att nån måtta av stripning på stadion får det ändå vara ;). Men kläderna som jag tog på mig va kalla och blev snabbt både kalla och blöta. Så ja jag va så kall. Inifrån och ut. Regnet öste ner och jag ville bara hem. Det va fullt med folk överallt och ja ni hör vilket humör va på. 

Men jag va samtidigt så stolt över mig själv. Men det va svårt att känna den glädje. När jag bara frös, va trött och bara ville hem och så hittade jag inte Dennis. Mobilen mådde inte bra så jag kunde inte ringa. Hörde ingenting och att skicka ett sms gick knappt för mina fingrar va så stela av köld. Men vi hittade varandra och kunde åka hem. Jag försökte att säga nått snällt men hörde själv hur irriterad jag va och lätt. Så försökte nog mest bara att vara tyst. Vi hoppade på brandberga bussen och jag satt och skakade hela vägen hem. Nej fy fan va jobbigt det va. Jag frös i alla fall inte specifikt om händerna. Utom jag frös över hela kroppen precis lika mycket. 

Men när jag kom hem så va det bara av med kläderna och in i duscha. Det va bara såååå skönt. Sen började jag att känna mig som en normal människa. Vi gick ner till Ica köpte mat. Sen blev det soffläge resten ut av kvällen. Jag va trött men glad. kroppen kändes oxå bra. Den kändes bra under hela loppet och det kändes riktigt bra. 

Att sen få gå och lägga sig va bara så skönt. Jag är väldigt glad oxh tacksam över det stöd som jag har fått ut av både min familj och över Dennis att han va inne i stan hela tiden och över att han stod där på stadion med min familj. Över att han stod ut med mig innan loppet och framför allt efter loppet på vägen hem. När han gick där med paraplyet över mig. När jag mest bara va irriterad och tyckte att det va helt meningslöst och onödigt. Jag va ju ändå redan blöt rakt igenom. Stackarn haha han hade det inte lätt. 

Men såhär dagen efter så kändes det oförskämt bra i kroppen. Inga konstigheter eller smärtor. Kanske lite seg i benen men annars ingenting. Jag va ute och gick en promenix och det kändes mycket bra. Nej nu har jag fått blodad tand för det här med marathon. Men jag hoppas på bättre väder nästa gång ;) bättre väder och på ett trevligare humör efter;). 

Innan loppet 

Ja och jag som inte tycker om att springa i regn. Tack vädergudarna för detta

Men jag började min morgon med att springa. Det va ett kanonväder. Så jag sprang en lite längre runda i skogen på 17 km. Det va bara såå härligt. Det va till och med så varmt att jag körde med bara linne. För första gången för i år. Så skönt. Nu är det snart sommar. Sen när jag kom hem så va det fortfarande ett skönt väder. Så jag bestämde mig för att ge mig ut och gå en promenix innan middagen. Så skönt. Men nu blir det sängen. Jag känner mig halvt död. 

Men visst är det så att promenixen blir roligare med färgglada kläder ;)

Jag kände att jag hade fler problem. Ett jag kunde inte komma hem. Två jag kommer inte in på jobbet i morgon bitti. Jag öppnar och är den enda som har en nykel. Jag måste helt enkelt ha en jobbnycklen till i morgon. Jag börjar med att leta upp nån vakt för att se om nån av dom har någon typ av huvudextra nyckel så att dom kan komma in i butikerna. Det har dom inte. Okej nu börjat mitt runt ringande till olika personer som kan tänkas att ha en nykel. Börjar med Bertil som jag misstänkte va på landet. Och japp det va han för jag kom direkt till röstbrevlådan. Testar att ringa hem till honom inget svar. Nenne och Tobbe har en nykel men dom har jag inga nummer till. Kvar är Helena som jag vet är på examensfest. Ringer henne inget svar. Får ett sms nån minut senare. 

Hon är ju på examensfest och har det super trevligt. Men mitt i allt detta får hon engagera sig i mitt nykel problem. Hon har en nykel men den är hemma hos henne och Kurt. Och han är inte hemma. Men dom ska mötas upp sen på kvällen. Så vi bestämmer att jag kan låna hennes hemma nykel och åka hem till dom hämta jobbnycklen och sen lämna nyckeln i brevlådan. Så jag åker från sickla till Östermalm får en adress av Helena där dom är. Jag lyckas hitta ditt. Känner att jag stör dom mitt i sitt examenskalas. Dom va så fina i sina klänningar. Men dom tyckte mest synd om mig och jag tyckte mest synd om dom. Sen går jag från Helena hem till Kurt. In i lägenheten. Letar rätt på jobbnycklen. Och går sen till t banan. För att åka tillbaka till centrum är ju ingenmening att göra. Det är nog både låste och larmat överallt. 

Så jag åker till centralen och får helt enkelt ta tåget hem till Ösmo för att sova hemma hos mina föräldrar. Står på centralen vid 22:00 och ringer hem till mamma. Ja ni kan ju gissa hur hon lät på rösten. Jag brukar ju aldrig ringa så sent utan att ha talat om det innan. Ja som att okej nu har det hänt nått alvarligt. Ja nått hade ju inte hänt. Men det va inte allt för alvarligt. Men jag behövde ju hjälp och vart ringer man då ja om inte hem. Så ja det va bara att sätta sig på tåget på väg ner till Ösmo. Och nu va jag bra trött. Efter att ha stressat och flängt runt på stan. Plus att jag hade stressat upp mig ganska så mycket. Men nu när jag då satte mig ner på tåget så kände jag verkligen hur trött och stressad jag va. 

Men ja nu va det bara att sitta på detta tåg i en timme. Gick sen från tåget hem till föräldrarna. Där hade mamma bäddat så fint så. Hon hade lagt fram både tandborste, sminkborttagningsmedel, handduk och en massa annat som man kan tänkas behöva ha. Så snällt ut av henne. Det va bara så skönt att få komma hem och bara få lägga sig ner. Jag hade dock lite svårt att somna. Jag va så uppe i varv och låg mest och bara funderade på hur jag kunde vara så korkad. Sen i morse då åkte jag från Ösmo till sickla och funderade på hur jag nu skulle göra för att komma in. Jag hade ju en nykel men hur kommer det att bli när det redan sitter en nykel i andra änden. Men jag tänkte samtidigt att det får lösa sig. Jag har ju kollat på Kalle Blomkvist ;). Och jag tänker att man kan trycka upp nykel med hjälp av den andra nyckeln. Men jag behövde inte oroa mig. Jag kunde enkelt sätta in nyckeln och bara vrida om. Lyckan och glädjen jag kände i kroppen va obeskrivlig. 

Men ja vad har jag lärt mig ut av detta. Ja att jag aldrig kommer att göra om det. Och vad skulle jag göra utan alla dessa människor som ställer upp för en när man klantar till det. Jag vet bara att jag skulle göra samma sak för dom om dom hade gjort det jag gjorde. Efter jobbet så mötta jag upp Helena på gullmarsplan för hon jobbade oxå men i Tyresö. Så då fick hon tillbaka sin nyckel och så hade jag köpt choklad till henne som tack för hjälpen. 

Fina mamma som hade bäddat och gjort i ordning till mig. 

Alla dessa beslut. Jag bestämmer mig för att avvakta lite. För jag vill äta innan jag ger mig ut och då måste jag ändå vänta lite om jag inte vill tugga om maten ;). Så det blev att fixa lite hör hemma. Jag har städat och dammsugit. Vart ner till Ica och stor handlat. Så skönt. Jag älskar att ha mycket mat hemma. 

Sen drog jag i alla fall ut och sprang en runda på ca 12 km. Så skönt. Jag sprang efter att det hade regnat och det kändes som ett klokt beslut. Sen blev det att äta middag och ja somna i soffan. Haha tanken va att jag skulle kolla på nån film. Men nej det blir inge av. Det blir att kolla på nått lättsamt på tv och sen till att sova. 

Va även ner till Haninge en snabbis och köpte mig denna tröja. Tänkte att den blir skön att ha till sommaren. 

Haha lite sjögräs till middag. Frågor på det?

Sen åkte vi in till den stora staden. Jag satt typ mest och sov på vägen in. Jag va lite trött och som vanligt ett otroligt roligt sällskap. Sen gick vi till tappas stället som vi skulle äta på. Och inväntade alla som skulle vara med på middagen. Det blev ett helt gäng och det va jätte trevligt. Jag har ju träffat dom flesta innan så det va kul att se alla igen. Det blev en hel del roliga samtal och mycket skratt. Sen alldeles för mycket mat oxå. Jag som har ett marathon att tänka på om mindre än två veckor. Tog det väldigt lugnt med drickan. Vilket kändes klokt att göra. 

Sen blev det hemgång på ingång. Och däckade typ direkt när vi kom hem. Sov som en gris hela natten och vakande upp nästan morgon som en pigga och glad människa. Synd bara att vädret sög. Det regnade typ hela dagen. Helt värdelöst. Jag hörde på nyheterna att det regnade lika mycket under söndagen som det brukar regna under hela maj måndag. Tack gud för den. Min lediga söndag och det öser ner. 

Men ja jag fick ju i alla fall saker gjort. Jag fixade och plockade hemma gick ner och handlade och gjorde matlådor för hela veckan. Haha check på den. Sen åkte jag in till stan och så mötes vi upp och gick på bio. Vi såg på the avengers. Det är väll kanske inte riktigt min typ av film men jag tyckte ändå att den va bra. Jag syndade lite till och köpte en liten skål med godis bestående av sodapops och lite choklad. Så gott men ack så onyttigt. Sen åkte vi hem och åt middag. Så om jag ska sammanfatta min lediga helg så va den jätte bra. Med lite för mycket ut av det goda ;). 

Men nu ska kroppen få vila sig och återhämta sig. Jag kommer att fortsätta att träna och att springa. Men inte så hårt och inte så långt. Det här va det sista lång loppet. Sen kommer det bara att bli kortare rundor och lite intervaller. Så att när jag står där på startlinjen så ska jag känna mig pigg i kroppen och inte bara en massa krämpor. Men ja det ska som sagt va kli skönt när det är över. Då ska kroppen få vila och återhämta sig. Jag vill känna att jag vill ut och springa långt och inte bara det att jag måste. Det är jätte kul med ett mål och att ha ett mål att träna till. Men jag vill oxå bara kunna träna för att jag tycker att det är kul. För att det gör gott för mig och för min kropp. Och inte bara att den bryter ner mig. Jag vill känna glädjen i löpningen och längta efter att springa. Nu på slutet har det nästan blivit så att när jag vet att jag ska springa långt så drar jag ut på det. Kanske kan vänta lite till. Bara för att jag vet hur det kommer att kännas. Jag vet hur lång tid det tar. Jag vet hur trött jag blir. Jag vet hur törstig och hungrig jag blir på samma gång. Jag vet hur jag först svettas och sen nästan börjar att frysa när jag springer. Jag vet hur mycket jag kommer att frysa när jag kommer hem. Det är fullt träs med värmen på högsta på duschen. Det är att lägga sig ner i soffan med alla kläder på och dubbla filtar och ändå frysa. Det är minst en ny blåsa på tårna för varje runda. Det är en till tå att tejpa till nästa gång. 

Nu låter det som att det bara är en plåga. Det är de absolut inte. Jag känner mig ju samtidigt bara så grym. Grym och väldigt stolt. Stolt över mig själv och över min kropp. Vad jag kam göra med den och vad vi klarar av att göra tillsammans. Men just nu så känns det som att jag bara inte är så snäll emot den. Lite som när man är elak emot en kompis som man egentligen tycker om men man vill bara pusha kompisen lite extra för att den ska ta i mer eller klara av en vis sak. För att man vet att kompisen efteråt kommer att tacka en. Eller kanske inte. Men i alla fall uppskatta att man va rak och ärlig. Ja nått i den stilen. För just nu så är jag nog lite elak emot min kropp. Men jag tror nog att vi kommer och bli bra vänner igen sen när det här är över ;). Då kommer vi att kunna vara stolta över våran prestation tillsammans. Gud jag kommer ju att börja gråta och dö om jag inte klarar det här loppet om två veckor. Jag kommer ju att vilja gå under jorden och aldrig komma upp igen. 

Men ja nu är jag i alla fall på g ner. Men just nu så känner jag mig inte så hungrig. Bara törstig. Att jag inte känner mig så hungrig kan ju bero på den skurhink med vatten som jag drack när jag kom hem. Sen i kväll då ska vi ut på middag och fira en kompis som fyller år. Vi ska äta tappas och det ska bara bli sååå gott. Haha jag längtar redan. Sen ska vi kanske vidare och fira en kompis till mig som fyller år. Beror på hur sen middagen blir. Men jag ska inte dricka så mycket. Bara nått glas vin. För jag vill ju absolut inte förstöra all min träning igenom att tömma baren och typ komma till Stockholm marathon och lukta bardisk. Haha ingen bra uppladdning. 

Intervaller i skogen = lerig långt upp på ryggen. 

Sen va jag ute och sprang en runda på ca 17 km. Haha en liten runda. Ja liten och liten. Den känns som liten om man jämför med dom 3 mil som jag sprang i torsdags. Men rundan kändes bra och det blev att springa i skogen. Det är värkligen så härligt att springa i skogen. Jag älskar det och skulle nog aldrig kunna leva utan det. Just nu idag så kändes kroppen bra. Haha inge värre krämpor än vanligt. 

Men nu äter jag mellanmål som består ut av en acai Bowl Med en härlig topping som blev en blandning mellan gojibär, bipollen, mullbär och pumpafrön. Mums. Men snart blir det att åka ner till stallet och rida. 

Blekast i sommar vinner 

Haha sen att jag vaknade till liv av att det plingade till i mobilen av att jag fick detta skickat till mig. Ja det är en annan sak. Men nej jag sov faxist aldrig. Jag bara lyssnade på tv:n och kanske möjligtvis råkade slumratill men det är max. 

Klockan 20:00 började föreställningen. En man som heter Ove. Och den höll på i ca 1, 20 min och jag tror att jag mesta delen ut av tiden skrattade. Den va verkligen så rolig och så bra. Man varmt rekommendera att gå och se den. Jag som har läst boken tyckte att den hade fått med det mesta ifrån boken. Nej den va verkligen så rolig. Efter det va vi båda ganska så trötta så vi åkte hem och typ däckade i säng. 

Lördagen blev det att ta sovmorgon vi vaknade nog inte fören vid 8. Det va bara så skönt. Så blev att äta frukost lugn och ro. För att sen bara gå ner till Haninge kolla runt lite åt sen lunch där nere och jag kollade på en kjol som jag sen bestämde mig för att köpa. Sen gick vi hem och gick sen ut och gick en promenix. Sen blev det middag och lite mys. Det va en lugn och avslappnad lördag som jag tror att vi båda behövde. På söndag sen så blev det lyxfrukost och Nyhetsmorgon. Innan vi delade på oss. 

Resten ut av dagen så har jag sprungit. Va ute och sprang i ca 2 timmar och då blev det att springa en lång runda i skogen och sen la jag på lite mer asfalt på det. Man uppskattar asfalten på ett helt annat sätt efter att ha sprungit i skogen först. Sen har jag fixat lunch lådor, fixat lite mer här hemma och sen ätit middag. Känner mig ganska så seg i kroppen efter dagens långrunda. Men snart är det dax för att springa marathon så jag måste kämpa på och kriga med mina långlopp. Efter marathonet så kommer jag att ta det lite lugnare med löpningen och framförallt inte springa så många långa rundor så ofta. Det har blivit nästan ett i veckan och det känns. Det sliter på kroppen och min kropp är inte van med det. Alla dagar jag inte har olika krämper eller känningar är en bra dag. 

Så ja nu blir det inte så mycket mer än att bara ligga i soffan och att bara ta det lugnt. 

Bara för att jag fick jätte fina blommor ut av mannen i mitt liv. 

Haha hittade den här på instagram och tyckte att den va ganska så rolig. 

Men i morse så va jag ute och sprang en runda i skogen. Det va verkligen så skönt att få komma ut och springa. Sätta den ena foten framför den andra. Bara känna hur pulsen höjs och svetten rinner och alla endorfiner bara sprutar i kroppen. Sen är det såklart motigt och tungt att ta sig upp och ur från sängen. Speciellt när han ligger kvar och myser. Men samtidigt så vet jag hur bra jag mår och känner mig efteråt och det är verkligen sååå värt det. Jag känner mig som en bättre människa hela dagen. Men det va ju inte mycket folk som va ute inte. Det va typ helt dött. Det va jag och typ nån hundmänniska. Annars helt dött. Kan ju bero på att det ha obehagligt okristlig tidigt. 

Ikväll ska vi gå på en man som heter Ove på reval och det ska bara bli såååå kul. Men innan det blir det middag på Mårten trotsig. Jag fick uppgiften att boka bord. Så ja vi får väl se om jag lyckades eller om det blir taco bar ;).