Nojig nojig
Asså jag är bara sååå nojig just nu. Det är bara några dagar kvar till mitt andra marathon och jag är bara sååå nojig. Jag är mest nojig över all bli sjuk. Jag tror att jag snart kommer att bli sjuk av oro. Jag går runt och känner efter alldeles för mycket. Typ varje gång som jag sväljer så känner jag efter om det inte gör lite ont i halsen. Och om man inte harklar mig lite mer än vanligt. Och ligger det inte nått skämmigt längst mer i halsen som jag inte får upp när jag harklar mig. Är det en förkylning som är på ingång. Eller vad kan det vara. Jag är orolig för att sova dåligt och i och med det bli sjuk. För alla vet ju hur viktig sömnen är för ens välmående. Jag är orolig för att ramla eller att trampa snett. Jag är otrolig för vädret. Men nu ser det ut att bli bra väder. Men det kan ändras. Det känns som att jag va mer chill in för förra maran. Men jag tror fan inte det. Jag tror att jag höll på såhär då oxå. Jag känner efter och klämmer på benen och knäna. Gör det inte lite ont när jag gör såhär. Nej hugger det inte lite i höften när jag ställer mig upp.
Usch jag blir bara sååå trött på mig själv just nu. Jag stressar upp mig alldeles för mycket över allt. Det i säg gör att jag känner mig orolig och har en orolig känsla i magen. Jag vill bara hitta ett lugn i min stressade kropp. Hehe som Dennis alltid säger till mig att jag är typ alltid uppe i varv. Jag går alltid fort även om vi inte har bråttom. Men nej det är inte jag som går fort. Det är alla andra som går långsamt. Fan ur vägen jäkla vägsniglar som bara går och drar benen efter sig.
Nej jag måste sluta noja. Men det är lättare sagt än gjort.
En vecka kvar
Om en vecka så har jag sprungit mitt marathon. Jag hoppas att jag vid denna tidpunkt då sitter i soffan har ätit frukost och känner mig bara sådär nöjd och stolt över mig själv. Jag hoppas på bra väder, bra känsla i kroppen , en rolig upplevelse och att kroppen känns bra hela loppet. För dagen efter kan den nog kännas lite stel. Så då blir det bara att gå ut och gå en promenix för att mjuka upp och bli varm i kroppen. Men ingen löpning. Ska bli skönt när det är över. Men samtidigt lite tråkigt för nu har jag ju hela tiden haft ett mål med min träning. Men jag får köra halvmaran i september så att jag ska ha ett mål med min träning fram till det. Sen blir det att gå in i gymmet igen bygga muskler och bli en gymråtta igen. Men löpningen kommer jag alltid att fortsätta med men kanske trappa ner lite när sommaren är över och hösten har Sverige i sitt järngrepp med regn och rusk.
Men först fokus marathon och vafan jag ska ha på mig. Jag vill ju vara snygg samtidigt som jag vill ha dom perfekta löparkläderna utan skavsår och röda utslag på utsatta ställen. Men en vecka kvar. En vecka kvar av konstant oro för att bli sjuk.
Bänkpress
Va på gymmet i morse och ja jag kände mig i alla fall stark i bänkpressen. Men hur nu det ska hjälpa mig under maran. Haha ja det vet jag inte. Det är svårt att överföra den muskelstyrkan till att springa ett marathon. Men om man ska försöka att göra det så kan det ju vara så att känslan av att jag kände mig stark kan göra att jag känner mig stark i övrigt och då även under löpningen. Att känslan är att jag är stark det här klarar jag. Klarar jag att bänka den vikten så klarar jag att springa upp för den här backen. Eller den där sträckan. Sen så är det även bra att ha en stark överkropp under löpning så att man orkar hålla upp överkroppen och huvudet. Att man har en rak och stark rygg. För när man kör bänkpress så tränar man inte bara bröstmuskeln så att man typ bara blir stor, bred och får stora bröstmuskler. Även om man skulle kunna önska det ibland ;). Nej det är mycket baksidan ut av kroppen som ska va med och jobba.
Så ja en stark överkropp kommer göra att jag orkat hålla upp överkroppen. Vilket gör att jag bibehåller en bättre hållning och en bättre teknik i löpningen. Så att man inte krumar ihop sig och mest ser ut som Quasimodo och typ bara hänger på knäna och höfterna. För det är ingen ergonomisk löpstil. Hehe ja det gäller att hitta nått bra i allt.
Nu blir det en massa jobb. Men till helgen är jag ledig och det ska bli sååå skönt. Jag ska springa en massa. Och träffa lite kompisar och gå på en göra egen korv kurs. Haha ja jag vet ja ska gå på en göra egen korv kurs och jag som inte ens äter korv. Men aja Dennis får väll äta upp den. För han kan nämligen inte gå för han är ute och åker en massa båt.
Marathon
Det är X-antal dagar kvar till marathon och det känns som att jag hoppar mellan att jag inte kommer att klara av det till att det där det grejar jag lätt. Jag känner mig inte alls redo. Det känns inte som att jag har sprungit lika mycket och lika många långpass som jag gjorde inför mitt förra marathon. Jag har inte sprungit så mycket på asfalt det här året utom sprungit mer i skogen. Men så tänker jag samtidigt att det är mycket jobbigare och det går mer upp och ner. Mer lyfta på fötterna för att inte snubbla. Så 2 mil i skogen känns mer än 2 mil på asfalt. Samtidigt som när jag har kört långpass så har det känts bra. Jag har känt mig pigg. Och jag tänker att när jag kör marathon så kommer det att delad ut både vatten och banan. Jag kör ju nån jäkla öken träning när jag är ute och springet 3 mil utan vatten och utan nått litet att äta. Haha helt plötsligt så förstår jag och lider med dom människor som lider av muntorrhet. Sandpapper AB i hela munnen. Att spotta är bara att fet glömma.
Samtidigt som funderar på hur mycket jag egentligen tränade till förra året. Dennis säger att jag springer mer det här året. Men jag tycker inte att det känns som det. Jag tycker att jag va i bättre form förra året. Fast då tyckte nog inte jag att jag va i nån bra form alls utom eller. Utom va typ bara glad om jag skulle överleva. Och när jag kom i mål så va kände jag inte eller att jag va redo för ett marathon. Haha och jag va knappt nöjd över min tid och över min prestation. Det va lite som att ja om jag kan klara av detta så kan vem som helst göra det. Och det tycker jag fortfarande. Det ät absolut inget speciellt med mig. Med rätt sorts träning så klarar alla av det. Kan jag kan alla. Ja så länge man inte är skadad eller på annat sätt inte kan springa. Och det betyder inte att alla vill springa ett marathon.
Men jag tror att jag känner sådär bara för att jag vill ju såklart slå min egen tid. Jag vill ju alltid bli lite bättre. Men känner nod redan nu innan jag ens har sprungit det där loppet att jag inte kommer att göra det. Men så tänker jag samtidigt att alla som springer en massa marathon förbättrar inte alls bara sina tider. Det finns dom som springer på elitnivå som springer sina alla lopp på en massa olika tider ibland snabbare och ibland långsammare. För det är ju inte så att dom förbättrar sina tider för varje gång som dom springer ett lopp. Att jag i stället ska försöka att ta det som det kommer. Jag ska ha som mål att komma i mål med en bättre känsla en förra gången. Och att inte ställa så höga krav på mig själv. För det är det ingen annans som gör. Min familj och Dennis är nöjda, glada och stolta bara jag tar mig i mål. Och det borde jag oxå vara. För i mål hoppas jag verkligen att jag kommer. Det känns som att det är mycket som ska till för att jag inte ska göra det.
Nej jag är nog bara lite nervös och att jag ställer lite för höga krav på mig själv. Men det är nog för att jag är en tävlingsmänniska. Man tävlar inte bara för att det är kul. Man tävlar ju för att vinna och jag vill vinna över mig själv och över klockan.
Kämpa kämpa.
Springa
Springa springa. Det känns lite som att det är det enda som jag gör just nu. Men jag gillar ju det. Ja men det blir ändå rätt tufft för kroppen att gå från löpning två gånger i veckan till nu fyra fem gånger i veckan. Och nu är passen mer fokuserade och jag har mer än plan med min löpning. Jag har ett intervallpass i veckan. Och minst ett långpass helst två. Och ett långpass kan vara allt från 15 km och längre. Sen kör jag ett lite kortare pass på under en mil eller kortare. Men det är ju samtidigt kul att ha ett mål med min träning.
Jag har även börjat att springa i både min skog och i Tyresta by. Sååå mysigt och så roligt. Det är ju bara så mycket roligare att springa i skogen än att springa asfalt.
Men jag känner mig ju samtididgt så klart lite små sliten i kroppen. Men det är ju så det är. Ska man klara av att springa ett marathon så måste man ju träna inför det.
