Semester
Just nu har jag semester och det är ju bara haft lyx luncher, vi har firat hans födelsedag, jag har vart på barndop, ätit en massa av allt, ätit glass i hamnen, ätit lunch nere i hamnen, duktigt vin i hamnen, haha drukigt vin på balkongen, läst böcker ute på balkongen, ätit lite mer av en massa gott, druckit lite mer gott. Hehe nu låter det som att jag bara har drukigt, ätit och sovit. Men jag har även sprungit en del nere i nynäs, har en runda som jag gillar som går i skogen på slingrig stig sen ut på lövängen och grus. Sen ut på asfalt längst med Ringvägen för att den komma ut vid hamnen och sen vidare på asfalt till lidh upp till Willys och sen hem. Det en runda på ca 15 km och det räcker så.
Men nu håller jag på med rensning och städning av min lägenhet. Jag har storstädat lägenheten och nu håller jag på och rensas och slänger massor. Sååå skönt. Sen har jag tvättat massor. Det blir alltid så mycket maskiner och alla är ju typ halvfulla. Men det är så det blir när man ska köpa först 60 grader ljust och mörkt. För att sen köra 40 grader ljust och mörkt. Passade även på att tvätta lite filtar och min jacka. Det behövdes. Och så en massa löparkläder. Man svettas ju typ dubbelt så mycket nu när det är så varmt.
I morgon blir det att åka ner till Ösmo och ha lite kvalitetstid med min kära mamma. Ska bli såå trevligt.
Dipp
Jag har haft lite som en dipp i min träning efter maran. Det är lite som att först så va jag trött och sen gick typ luften lite ur mig. Jag fick ont i ett knä. Samma som jag hade ont i innan. Och ja efter va det inte bättre. Känns typ bara när jag springer och ibland när jag går. Men ha så träningen har vart lite si och så. Jag har tränat men inte lika mycket och inte så som jag vill.
Men den här veckan har vart sååå mycket bättre. Jag har kommit igång med träningen igen och har både tränat på gymmet och gått promenixer. Har tagit det lugnt med löpningen och det tror jag är bra för mitt knä. Har fokuserat mer på gymträningen att komma tillbaka och på att få känna mig stark igen. Så det känns väldigt bra. Idag så har jag vart ledig och det har ju bara vart sååå skönt. Jag började dagen på gymmet. Blev att köra fokus på frontsquat och raka marklyft blandat med lite annat.
Sen har det bara regnat och vart sååå tråkigt väder. Så har vart hemma fixat och städat och gjort sånt tråkigt. Men så bestämde jag mig för att damma av dom där gamla spinningskorna. Gud jag vet inte när jag körde ett spinningpass senast men det kändes som hundra år sen. Fy fan va jobbigt det va. Jag trodde stt jag skulle dö. Svetten sprutade lika mycket som mjölksyran sprutade i mina lår. Det va tur att mina skor satt fast i cykeln för annars så hade jag säkert ramlat av cyklen. Men det va kul. Men sjukt jobbigt.
Men nu blir det bara att dö i soffan har ätit middag som bestod ut av halloumi stroganoff så gott. Känner mig gansk så trött. Tänkte att jag skulle försöka ge mig ut och springa i morgon och se hur det känns.
Varning för tår
Jag har känt att jag har haft lite ont i en tå efter maran. Men har inte tänkt så mycket mer på det. Jag målar alltid mina tånaglar i nån röd, chockrosa eller annan mörk färg. Bara för att jag tycker att jag har så fula tår och jag klipper mina naglar ganska så kort för att det inte ska skava när jag springer och för att dom ibland går av på alldeles för konstiga eller korta sätt.
Så ja nu en vecka efter mitt marathon så har jag fortfarande ont i en tå. Bestämmer mig för att reda ut det här. Tar helt enkelt bort mitt mycket röda nagellack. Och inser att ja det är inte konstigt att jag har lite ont i den tån. Den är typ blå. Så blir till att måla över det igen så att det inte syns 😉
Tomt och trist
Nu när mitt marathon är över så känns det lite tomt och tråkigt. Jag har ju sett fram emot det så mycket men framför allt har jag oxå sett fram emot att ha det gjort. Att sen bara kunna varva ner och springa på glädje och lust och inte bara på fokus prestation, tid, distans och mål. Men ja nu när det är över så känns det så tomt och trist. Som att jag inte har nått mål med min träning längre. Som att jaha nu va det över. Lite som när man köparen godispåse man ser fram emot att krypa ner i soffan och kolla på den där filmen mysa och äta godis. Men 10 min in i filmen så är godiset slut. Kvar är bara du och den där filmen. Jaha lixom. Är det redan över. Jag gillar nog att ha lite mål med min träning. I alla fall med löpningen. Haha eftersom jag varken är stor ellr stark så är det svårt att ha några tävlingmål inom träningen. Så har ju löpning blivit min grej att tävla i. Jag är en mer tävlingsmänniska en vad jag vill erkänna.
Så vad göra. Jo jag har helt enkelt anmält mig till Stockholm halvmaraton. Det är i september. Så det betyder att jag har hela sommaren på mig att träna och att ha ett mål med min träning. Jag behöver absolut inte träna lika hårt och inte lika länge. Det är ju bara 21 km och jag menar jag brukar springa 17 km innan frukost så 21 km kan man springa igenom att bara bibehålla den träning som jag har idag. Nej det känns bra att ha ett mål med min träning igen. Wiiiii
Mitt marathon
Det började med att jag dagen innan åkte in till stadion och hämtade ut min nummerlapp. Inser att nej jag startar inte alls 12:10 som jag trodde att jag skulle göra. Vadå det är ju bara dom jätte duktiga och jätte snabba som startar 12:00. Får lite lätt panik. Måste planera om vilken buss jag senast måste åka med in. Så att jag ska hinna gå på toa tre gånger, äta min banan, hitta min startfållan och panik nervös kissa en gång till. För att sen inte behöva gå på toa mer på hela dagen typ.
En mycket glad men trött Carlsson efter
Natten till mitt maraton sov jag som en sten och det va tur att jag ställde klockan för annars så hade jag garanterat inte vaknat. Dennis kom till mig och jag hinner nervös kissa säkert minst tre gånget. Ryggan är packad, kläderna är på, banan, bars, och alla ombytteskläder är nerpackade. Håret är uppsatt i en knut och håret är så hårt sprayat att man hade kunnat klippa av tofsen och den hade suttit kvar i alla fall. Skorna är noggrant och lagom hårt, lagom löst knutna enligt konstens alla löparskoknytnings regler. Det inte bara att knyta skorna här inte. Jag är redo.
Dennis är sådär perfekt lugn som han alltid är och jag är sådär hispigt nervös som jag alltid är. Allt är precis som vanligt. Jag rättar till det sista, går på toa alldeles för många gånger för att klassas som normalt säger hej då till Dennis och går till min startfållan. Nu vill jag bara komma iväg. Nu är jag bara taggad och laddad. Puls gps klockan är på och redo. Mobil med en spellista som räcket i minst 6 timmar är redo. För jag får max hålla på i 6 timmar så innan det måste jag vara klar. Starten går och det är lite trångt i början. Inget armbågandes eller knuffandes som det kan vara på kortare lopp utom här är det bara trångt. Alla vet att man har 42 km på sig att ta sig förbi någon. Så första kilometern går ganska så lugnt. I början ut av loppet så känns det bra. Benen känns pigga och fräscha. Kroppen känns bra och det flyter på. Jag känner att jag håller ett ganska så högt tempo och tänker att ja jag håller det här tempot så länge som jag känner att jag kan och orkar. Kilometrarna rullar på. Gata upp och gata ner. Det är sjukt mycket folk men en massa plakat och handskrivna lappar. Stämningen är kanon. I början så tänker jag att gud så ofta det kommer vatten stationer. Det tänker jag inte efter första milen. Om munterhet hade behövt ett ansikte utåt så hade han kunnat låna mitt. Då tänkte jag bara att kommer det inget vatten snart. Har dom slutat att dela ut vatten eller vad är det frågan om. Är det ett överlevnads marathon utan varesig vatten eller mat och dom där duscharna som man kunde springa under i första varvet har dom tagit bort dom oxå eller.
Men det första varvet känns bra. Det är lätt det här känns kul. Sen ska vi ut på Gärdet och på Djurgården. Nu börjat det att bli tungt. Det händer inte så mycket. Det är varmt. Det är inte så mycket folk. Det är mer träd, buskar och hästar än vad det är människor som hejar på en. Vi passerar 21 km. Halva maran är klar. Jo men nu är det bara halva kvar. Nedräkning. Men oj nu går det trögt. Det tickar fram i snigelfart. Det måste bara dubbelt så långt mellan 21-23 km som det va mellan 2-3 km. Inget vatten. Det är torrt i munnen det går trögt och fan kommer det aldrig nått vatten eller? Och tar Djurgården aldrig slut. Men vips som det är så är vi ute i stan igen. Det är mer folk och där när det är 14 km kvar och när det känns som att nej nu ger jag upp nu tar jag nån typ av icke existerande buss hem. Så står min underbara familj och Dennis och hejar på mig. Jag hör bara mitt namn och så ser jag dom. Då blev jag bara sååå glad och så fick jag massor ut av ny energi. Men ja säg den energin som varar för evigt. Det sniglar sig fram. Fan hur långt kan det vara mellan varje kilometer egentligen. Vem är det som har mätt ut den här banan egentligen. Va han full eller nått när han gjorde det. Och kommer det aldrig nått mer vatten. Jag dör snart.
Innan jag blev trött så riktigt längtade jag tills att jag skulle komma till Västerbron för andra gången och verkligen få känna mina sådär sjukt trött och få kriga mig upp och att få bita ihop över och underkäken och bara få grisa mig upp över bron och få kriga mig igenom dom där sista kilometrarna och bara få va sådär sjukt trött. Och att bara få springa på ren jävla vilja. Plocka fram min galen het, mina horn och min envishet. Nu längtar jag inte längre. Ni vill jag bara dö. Vid 4 kilometer kvar så överväger jag att lägga mig ner på marken och gråta. Det är bara fyra kilometer kvar. Det är såå nära men ändå sååå långt borta. Det går lite lätt uppför och det är bara sååå jobbigt. Jag säger till mig själv att nej fan aldrig mer. Och samtidigt att nej jag kan ju inte ge upp nu. Min familj sitter ju på stadion och väntar på mig. Då kan jag ju inte ge upp och gå i mål. Det fungerar ju inte så. Nej bara att fortsätta och springa och drömma om det där vattnet som jag ska dricka när jag kommer i mål.
Sen när man kommer så att man rundar hörnet och ser stadion. Det är som att se en uppenbarelse. Den känslan. Nu är det fan inte långt kvar. Det är nästan så att man kam börja gråta. Det är bara sista lilla backen uppför och sen runt hörnet och in på stadion. Min familj sa innan att dom skulle sitta på kortsidan så att jag visste vart jag skulle kolla nånstans. Men när jag kom in så kändes det som att jag kom in i en fyrkantig låda. Alla sidor såg lika långa ut och jag försökte bara att fokusera på vart målet va nån stans.
Känslan av att springa över mållinjen är obeskrivlig. Det är alla känslor på en och samma gång. Jag va bara sååå trött, sååå glad och såå stolt. Jag hade klarat det och på en bättre dig än förra gången. Känslorna va många och jag va bara sååå lycklig. Och jag kände bara att aldrig mer samtidigt att känslan att ha klarat det och att få den där medaljen och upplevelsen är bara såå värt det. Det är värt allt slit och alla timmar som man har lagt ner på all träning.
Nu några dagar senare så kan jag absolut tänka mig att springa nästa år igen. Eller i alla fall en gång till men där och då. Asså nej fy fan va slut jag va. Jag satt ner som ett barn när jag skulle ta av mig skorna för att byta om. Och minsta trappsteg kändes som en omöjlighet. Det går nästan inte att beskriva den känslan. Hur ont det gör och hur okontrollerbart det känns att gå ner för trappor efter att man har sprungit så långt. Jag kände bara att ramlar jag nu ja då kommer jag inte upp igen.
Men nästa mål det blir Stockholm halvmaraton. Det är ju trots allt bara halva sträcka. Haha ja jag vet jag är galen.
Innan maran
Nojig nojig
Asså jag är bara sååå nojig just nu. Det är bara några dagar kvar till mitt andra marathon och jag är bara sååå nojig. Jag är mest nojig över all bli sjuk. Jag tror att jag snart kommer att bli sjuk av oro. Jag går runt och känner efter alldeles för mycket. Typ varje gång som jag sväljer så känner jag efter om det inte gör lite ont i halsen. Och om man inte harklar mig lite mer än vanligt. Och ligger det inte nått skämmigt längst mer i halsen som jag inte får upp när jag harklar mig. Är det en förkylning som är på ingång. Eller vad kan det vara. Jag är orolig för att sova dåligt och i och med det bli sjuk. För alla vet ju hur viktig sömnen är för ens välmående. Jag är orolig för att ramla eller att trampa snett. Jag är otrolig för vädret. Men nu ser det ut att bli bra väder. Men det kan ändras. Det känns som att jag va mer chill in för förra maran. Men jag tror fan inte det. Jag tror att jag höll på såhär då oxå. Jag känner efter och klämmer på benen och knäna. Gör det inte lite ont när jag gör såhär. Nej hugger det inte lite i höften när jag ställer mig upp.
Usch jag blir bara sååå trött på mig själv just nu. Jag stressar upp mig alldeles för mycket över allt. Det i säg gör att jag känner mig orolig och har en orolig känsla i magen. Jag vill bara hitta ett lugn i min stressade kropp. Hehe som Dennis alltid säger till mig att jag är typ alltid uppe i varv. Jag går alltid fort även om vi inte har bråttom. Men nej det är inte jag som går fort. Det är alla andra som går långsamt. Fan ur vägen jäkla vägsniglar som bara går och drar benen efter sig.
Nej jag måste sluta noja. Men det är lättare sagt än gjort.
En vecka kvar
Om en vecka så har jag sprungit mitt marathon. Jag hoppas att jag vid denna tidpunkt då sitter i soffan har ätit frukost och känner mig bara sådär nöjd och stolt över mig själv. Jag hoppas på bra väder, bra känsla i kroppen , en rolig upplevelse och att kroppen känns bra hela loppet. För dagen efter kan den nog kännas lite stel. Så då blir det bara att gå ut och gå en promenix för att mjuka upp och bli varm i kroppen. Men ingen löpning. Ska bli skönt när det är över. Men samtidigt lite tråkigt för nu har jag ju hela tiden haft ett mål med min träning. Men jag får köra halvmaran i september så att jag ska ha ett mål med min träning fram till det. Sen blir det att gå in i gymmet igen bygga muskler och bli en gymråtta igen. Men löpningen kommer jag alltid att fortsätta med men kanske trappa ner lite när sommaren är över och hösten har Sverige i sitt järngrepp med regn och rusk.
Men först fokus marathon och vafan jag ska ha på mig. Jag vill ju vara snygg samtidigt som jag vill ha dom perfekta löparkläderna utan skavsår och röda utslag på utsatta ställen. Men en vecka kvar. En vecka kvar av konstant oro för att bli sjuk.
Bänkpress
Va på gymmet i morse och ja jag kände mig i alla fall stark i bänkpressen. Men hur nu det ska hjälpa mig under maran. Haha ja det vet jag inte. Det är svårt att överföra den muskelstyrkan till att springa ett marathon. Men om man ska försöka att göra det så kan det ju vara så att känslan av att jag kände mig stark kan göra att jag känner mig stark i övrigt och då även under löpningen. Att känslan är att jag är stark det här klarar jag. Klarar jag att bänka den vikten så klarar jag att springa upp för den här backen. Eller den där sträckan. Sen så är det även bra att ha en stark överkropp under löpning så att man orkar hålla upp överkroppen och huvudet. Att man har en rak och stark rygg. För när man kör bänkpress så tränar man inte bara bröstmuskeln så att man typ bara blir stor, bred och får stora bröstmuskler. Även om man skulle kunna önska det ibland ;). Nej det är mycket baksidan ut av kroppen som ska va med och jobba.
Så ja en stark överkropp kommer göra att jag orkat hålla upp överkroppen. Vilket gör att jag bibehåller en bättre hållning och en bättre teknik i löpningen. Så att man inte krumar ihop sig och mest ser ut som Quasimodo och typ bara hänger på knäna och höfterna. För det är ingen ergonomisk löpstil. Hehe ja det gäller att hitta nått bra i allt.
Nu blir det en massa jobb. Men till helgen är jag ledig och det ska bli sååå skönt. Jag ska springa en massa. Och träffa lite kompisar och gå på en göra egen korv kurs. Haha ja jag vet ja ska gå på en göra egen korv kurs och jag som inte ens äter korv. Men aja Dennis får väll äta upp den. För han kan nämligen inte gå för han är ute och åker en massa båt.
Marathon
Det är X-antal dagar kvar till marathon och det känns som att jag hoppar mellan att jag inte kommer att klara av det till att det där det grejar jag lätt. Jag känner mig inte alls redo. Det känns inte som att jag har sprungit lika mycket och lika många långpass som jag gjorde inför mitt förra marathon. Jag har inte sprungit så mycket på asfalt det här året utom sprungit mer i skogen. Men så tänker jag samtidigt att det är mycket jobbigare och det går mer upp och ner. Mer lyfta på fötterna för att inte snubbla. Så 2 mil i skogen känns mer än 2 mil på asfalt. Samtidigt som när jag har kört långpass så har det känts bra. Jag har känt mig pigg. Och jag tänker att när jag kör marathon så kommer det att delad ut både vatten och banan. Jag kör ju nån jäkla öken träning när jag är ute och springet 3 mil utan vatten och utan nått litet att äta. Haha helt plötsligt så förstår jag och lider med dom människor som lider av muntorrhet. Sandpapper AB i hela munnen. Att spotta är bara att fet glömma.
Samtidigt som funderar på hur mycket jag egentligen tränade till förra året. Dennis säger att jag springer mer det här året. Men jag tycker inte att det känns som det. Jag tycker att jag va i bättre form förra året. Fast då tyckte nog inte jag att jag va i nån bra form alls utom eller. Utom va typ bara glad om jag skulle överleva. Och när jag kom i mål så va kände jag inte eller att jag va redo för ett marathon. Haha och jag va knappt nöjd över min tid och över min prestation. Det va lite som att ja om jag kan klara av detta så kan vem som helst göra det. Och det tycker jag fortfarande. Det ät absolut inget speciellt med mig. Med rätt sorts träning så klarar alla av det. Kan jag kan alla. Ja så länge man inte är skadad eller på annat sätt inte kan springa. Och det betyder inte att alla vill springa ett marathon.
Men jag tror att jag känner sådär bara för att jag vill ju såklart slå min egen tid. Jag vill ju alltid bli lite bättre. Men känner nod redan nu innan jag ens har sprungit det där loppet att jag inte kommer att göra det. Men så tänker jag samtidigt att alla som springer en massa marathon förbättrar inte alls bara sina tider. Det finns dom som springer på elitnivå som springer sina alla lopp på en massa olika tider ibland snabbare och ibland långsammare. För det är ju inte så att dom förbättrar sina tider för varje gång som dom springer ett lopp. Att jag i stället ska försöka att ta det som det kommer. Jag ska ha som mål att komma i mål med en bättre känsla en förra gången. Och att inte ställa så höga krav på mig själv. För det är det ingen annans som gör. Min familj och Dennis är nöjda, glada och stolta bara jag tar mig i mål. Och det borde jag oxå vara. För i mål hoppas jag verkligen att jag kommer. Det känns som att det är mycket som ska till för att jag inte ska göra det.
Nej jag är nog bara lite nervös och att jag ställer lite för höga krav på mig själv. Men det är nog för att jag är en tävlingsmänniska. Man tävlar inte bara för att det är kul. Man tävlar ju för att vinna och jag vill vinna över mig själv och över klockan.
Kämpa kämpa.
Springa
Springa springa. Det känns lite som att det är det enda som jag gör just nu. Men jag gillar ju det. Ja men det blir ändå rätt tufft för kroppen att gå från löpning två gånger i veckan till nu fyra fem gånger i veckan. Och nu är passen mer fokuserade och jag har mer än plan med min löpning. Jag har ett intervallpass i veckan. Och minst ett långpass helst två. Och ett långpass kan vara allt från 15 km och längre. Sen kör jag ett lite kortare pass på under en mil eller kortare. Men det är ju samtidigt kul att ha ett mål med min träning.
Jag har även börjat att springa i både min skog och i Tyresta by. Sååå mysigt och så roligt. Det är ju bara så mycket roligare att springa i skogen än att springa asfalt.
Men jag känner mig ju samtididgt så klart lite små sliten i kroppen. Men det är ju så det är. Ska man klara av att springa ett marathon så måste man ju träna inför det.
Marathon
Träningen inför marathon rullar på. Dom senaste veckorna har det hänt massor. Jag har lagt mer fokus på löpning. Jag kan springa i skogen igen och det har resulterat i en förhöjd puls och mer träning varierad träning för hela kroppen. Det har gett resultat i min asfaltsträning vilket gör att jag kan hålla ett betydligt högre tempo under hela rundan. Så skönt att all träning ger resultat i rätt vägg. Vägen emot att överleva ett Stockholm marathon. Ja jag vet att jag redan har överlevt ett men det va ju ett år sen. Nu måste jag nara fortsätta och kriga och nöta på. Med terräng träning och mer nöta asfalts träning. Såå härligt med att ha ett mål med min träning. 
Lite PW
Lite PW
Kärleken till löpning
Det här med löpning och att springa. Det är lite som två läget antingen så älskar man det eller så hatar man det. Igår va dessa två läget ute på en lite lättare tur. Jag älskade det och njöt från början till slut. Medan Dennis hatade det från början till slut. Det bästa med gårdagens löprunda förutom att vara ute i friska luften och att vi gjorde det tillsammans. Tycker jag att det kändes så kvarlöst. Jag hade ingen aning om varken tid eller distans. Vi hade en planerad runda som kunde bytas och ändras beroende på hur det kändes. Dennis bestämde farten och jag bara sprang med och njöt. Jag kunde verkligen känna efter och känna den där kärleken till löpning som jag har tappat lite under hösten och som jag har saknat. Men där igår så va den där. Det va bara så skönt. För jag hade inga som helst krav på mig själv om att jag skulle springa under en viss tid och det va inga speciella intervaller som jag skulle följa. Utom jag bara just sprang sådär kravlöst som jag en gång i tiden gjorde när jag började att springa.
Sen har det kommit fler och mer prylar som håller koll på distansen, tiden, pulsen och intensiteten. Löpningen blivit en tid och pryl sak. Det ska göras och så fort som möjligt under så långdistans som möjligt. Det ska mätas och räknas. Det ska kännas hit och dit och oftast så känns det som att tiden inte räcker till som att man vill upp lite mer i puls. Eller springa lite snabbare. Och sacka så mycket under vissa sträckor på rundan utom hålla farten uppe även där.
Men igår va det inget sånt. Det va bara jag, Dennis och min kärlek till löpning. Jag spurtade upp för lite backar och det kändes kanon. Jag kände bara sååå pigg och fräsch i benen. Så nu längtar jag till mitt intervall pass som jag ska springa i morgon.
Glad Carlsson gammal bild
Kungsberget
herregud jag lever och det är jag bara så glad och tacksam över. Jag vill tacka gud och alla hans mannar. Sen vill jag tacka Dennis som står ut med mig i ut och skur. Han blundar helt enkelt och tänkte på nått annat. Typ nått vackert eller på att jag är i alla fall tyst och snäll när jag är väldigt, väldigt trött eller när jag sover. Sen vill jag även tacka mig själv för att jag har tvingat mig iväg till gymmet några gånger och kört i alla fall nån typ av benträningen. För jag tror att det va den som gjorde att jag överlevde i lördags. Vad va det då för livsfarligt som jag utsatte mig för i lördags. Jo nämligen nått som jag inte har gjort dom närmare 13 åren och som jag redan då va helt värdelös på. Och jag har inte utsatt mig för den faran och prövningen igen. Nämligen att åka skidor. Men i lördags va det då dags. Jag va ju såklart sämst ut av alla. Och då menar jag inte bara ut av oss i gruppen utom. Av alla som va på kungsbergets anläggning. Exakt alla barn va bättre än mig.
Men ja det började ju med att ta på sig all utrustning. Eller snarare klämma i sig sina stackars fötter i ett par klumpiga och obekväma pjäxor som tydligen redan från början ska trycka i tårna för att foten tydligen sen åker bakåt när man drar åt ut av bara helvete. Och ja det gjorde den. Eller så krympte den. Men ja all utrustning är nu på inklusive hjälm. Och jag är nu redo för att ta mig till den mördande ankarliften. Fasan nummer ett. Jag är alltid så nervös när jag ska av. Att jag typ ska fastna och dras med tillbaka ner för backen igen fast den här gången hängandes och släpandes uppochner och skidan fastklistrad i liften. Men det gick bra. Ja nu står man här då uppe på toppen och ändå vägen ner är just ner för mördar backarna. Ja man kan väll säga som så att jag kom ner. Men det va en mardröm. Jag va typ såå nära att börja gråta. För jag kände bara att jag hade absolut ingen kontroll på varken mig själv, farten eller på mina skidor. Jag va glad över att jag kom ner i ett helt stycke. Det va en mardröm hela vägen från början till slut. Jag kände bara att nej nu ger jag upp jag är och kommer aldrig att bli en skidåkande människa. Jag hatar sånt här. Och jag ville typ bara åka hem.
Men jag lyckades på nått sätt ta mig samman och tog mig upp en gång till för att åka ner. Och då gick det bara så mycket bättre. Jag va inte riktigt lika rädd för att dö. Och jag kände att jag hade bättre kontroll. Så ja jag åkte flera gånger upp och ner och det va ganska så kul när jag kände att jag hade bättre kontroll. Men ja som sagt va. Jag är glad att jag har lite muskler i benen med tanke fö att jag inte har nån teknik överhuvudtaget. Så va det dom som räddade mig. Det och min envishet.
Men jag va glad när det va dax för lunch. Men åkte även efter det. När dagen va slut så va jag ändå en ganska så glad Anna. Glad men trött. Jag åkte både gröna och röda backar. Kände att jag hade lite mer kontroll och att jag inte höll på att dö hela tiden. Så ja efter det andra åket så kändes det bara sååå mycket bättre och det va till och med kul. Men jag va ganska så trött när vi kom hem vid strax innan åtta. Det blev en snabb men väldigt varm dusch för att sen äta lite fort och sen dö i soffan. Vid halv tio låg vi båda och sov i sängen.
Mycket har hänt
Oj nu va det lite sådär hundra år och lite till sen jag skrev sist. Vad har hänt. Massor. Jag och Dennis har vart i Berlin. Ätit gott, druckit gott och mått sådär utmärkt gott. Vi har kollat på Berlinmuren och en massa massa mer.
Vi har blivit tillfälligt sambos. Så kul, trevligt, underbart men samtidigt så ovant och spännande på samma gång. Haha än så länge så har det gått jätte bra. Vi har inte dödat varandra än.
Jag har efter att ha bott i min lägenhet i X antal år äntligen fått hjälp med att få upp mörkläggnings rullgardiner. Så fantastiskt. Jag har inte sovit så här gott på väldigt länge.
Jag har tränat en hel del och känner mig stark och att tekniken blir bättre. Har även tagit tag i min löpträning som jag under vintern har lagt lite på is. Inte kört så mycket intervall pass utom bara lite allmänna luftpass. Men nu ska det blir mer och bättre fokus på den. Men helst med bibehållen muskelmassa. Haha ja vi får se hur den ekvationen ska gå ihop.
Sen har jag ätit gått och mått gott. Vi va ute och åt i helgen på en restaurang som heter knut. Där har vi vart förut och det kan jag verkligen varmt rekommendera. Till och med jag som är så kräsen hittade nått att äta. Och medan vi satt där så fick vi tag på biljetter till en musikal som gick på Kulturhuset som heter cabare. Så det blev lite spontant att gå på den. Som för övrigt va jätte bra. Hehe jag skrattade som vanligt högt flera gånger.
Ikväll är planen att jag ska ut och springa intervaller. Jag hatar intervaller. Det är bara så fruktansvärt obehagligt jobbigt.
Ja nu va det några dagar sen som jag skrev detta och ja intervallerna blev av och dom va precis så jobbiga som väntat.
Mat
Herregud denna helg har verkligen bara består ut av en jäkla massa mat. Det började med att jag som vanligt blev bortskämd på fredagen med att maten stod på bordet. Sen på lördagen så va det julbord på tyrol med Dennis och alla hans kompisar. Vi blev ganska så många. Det va både folk som jag känner och folk som jag inte känner eller träffat innan. Men det va verkligen super duper trevligt och jätte gott. Jag va så mätt när vi rullade där ifrån. Sen i dag har jag mest känt mig som en köttbulle. Och för att spä på den känslan lite extra mycket så va vi ute och åt med jobbet idag. Vi va på en indisk resturang och åt super god mat. Det va verkligen så trevligt. Men usch nu känner man sig som en köttbulle igen.
Men ja förutom att äta så har jag även vart ute och sprungit båda dagarna. Det va lite små kallt med som vanligt skönt när det är över. Jag fryser så mycket bara när jag kommer hem från mina rundor. Det är som att jag inte blir helt varm igen efter. Även fast jag typ duschar i evigheter och klär på mig typ alla kläder. Så fryser jag ändå. Nej det kan inte vara hälsosamt att springa. Sen har jag ju såklart umgåtts med Dennis. Och det är ju alltid trevligt.
Färdig sprungen Carlsson
